Ett Historiskt Break

Ett legendariskt gäng jazzmusiker, vid tillfället lätt skadskjutna, anlände en dag år 1952 till Toronto för att göra en konsert i Massey Hall. Dagen var illa vald, samma kväll gick titelmatchen i tungvikt mellan Rocky Marciano och Joe Walcott. I konsertsalen, som kunde ta emot 2 500 besökare, satt 700 personer. Saxofonisten, som gick under namnet Charlie Chan, hade glömt sin altsax i New York. Charlie Parker, för det var han, fick låna en vit plastsaxofon av en lokal instrumenthandlare. Dizzie Gillespie, som var trumpetaren i bandet, lämnade ideligen scenen för att gå ut och höra hur det gick i matchen. Parker var irriterad. Kompet bestod av Bud Powell piano, Max Roach trummor och Charlie Mingus bas. Repertoaren var beprövade beboplåtar. Alldeles i början av "A Night in Tunisia" sticker den vita plastsaxofonen iväg ut bland galaxerna i en svindlande tonslinga. Även om jag, efter sextio års lyssnande, vet hur det går grips jag varje gång av en lätt svindel under lyssnandet. Kommer han att hitta tillbaka till ensemblen?

Charlie Parkers break i "A Night in Tunisia" dyker upp i mitt huvud varje gång jag står inför Sonja Larssons målningar. Sambandet blev ännu tydligare sedan hon berättat för mig att det egentligen inte finns någon plan när hon skapar sina intrikata och rytmiska mönster. Dock är begynnelsepunkt och slutpunkt bestämda. Mellan de båda punkterna kan mycket hända utan att den grundläggande rytmen går förlorad. Det är inte ovanligt att det dras paralleller mellan musikalisk improvisation och ett måleri som, likt Sonja Larssons, söker sin form i dialog med det som sker på bildytan. Det är dock sällan jämförelsen känns så naturlig som inför hennes målningar. Som betraktare har man ju inte heller klart för sig att början och slutet är på förhand bestämda. Man förs in i ett händelseförlopp som varken har början eller slut. I betraktandet uppstår en sinnets lätthet av samma slag som musik kan framkalla.

Rocky Marciano tog titeln från Joe Walcott vilket lär ha gjort Dizzie nedstämd. Att han den kvällen varit med och skrivit jazzhistoria på en glest besökt konsert verkar han inte varit medveten om just då. Så är det nog ofta både på konsertscenen och i ateljén.

Olle Granath

Web © Katja Larsson