Den gömda skriften

Att Cy Twombly arbetat som kryptograf i det amerikanska försvaret var något jag inte hade en aning om – inte förrän i somras då jag såg hans samlingsutställning på Tate Modern. Under årens lopp har jag samlat minnen från några Twomblyutställningar. Twombly har, som Torsten Andersson skulle säga, hittat sitt språk. Ett vackert, innehållsrikt språk som bara Twombly själv kan skriva – med sin handstil, sitt personliga "klotter".

När jag fick veta att Twombly varit kryptograf slutade jag plötsligt läsa bilderna på det sätt jag tidigare gjort. Plötsligt fann jag mig själv letande efter en gömd skrift, efter regelbundenheter, efter hemliga meddelanden från Twombly till hans kontaktpersoner runt om i världen. Ett ord, tretton bokstäver ("cryptographer"), startade en meningslös jakt på mening, ett sökande efter symmetrier som skulle ge mig nyckeln till koden.

Någon månad senare står jag i Sonja Larssons ateljé och tittar på hennes målningar. Framförallt de vita ger mig på samma sätt som Twomblys målningar en omedelbar skönhetsupplevelse. Mitt förhållningssätt till dem är i viss mån väldigt enkelt. De är vackra. Punkt slut. Jag behöver inte tänka efter. Inte analysera. Inte resonera. Bara känna. Ungefär som när man lyssnar på Mozart.

Men denna typ av skönhetsupplevelse ledsagas i mitt fall alltid av irriterande analytiska körare. Jag är djupt misstänksam mot det omedelbart vackra. Oavsett om det handlar om bildkonst eller Mozart. Erfarenheten har lärt mig att dessa upplevelser är flyktiga. Det måste finnas något bortom ytan. Något som håller i längden. Något som man vill återvända till. Något som kittlar tanken. Detta något har Sonja Larssons målningar.

Ger man sig tid och tittar närmare på dem upptäcker man mängder av spännande detaljer. Där finns en gömd skrift som väcker nyfikenhet och som är väl värd att ta sig tid att upptäcka och utforska. Ett system av regler som är skönhetsskapande, men definitivt inte nödvändigt för skönhetsupplevelsen. Regler som finns där av konstnärliga skäl, inte för att mäkla information.

Vissa av Larssons målningar byggs upp av enkla geometriska former. Målningarnas regelmässiga struktur får mig att tänka på den euklidiska geometrins skönhet. Jag vet att jämförelsen är lätt haltande, men förhoppningsvis är den spänstigt haltande. Det som intresserar mig är inte saker som användbarhet, komplexitet och regelmässighet utan något så enkelt som orenheter. Larsson tillåter dissonanser. Euklides godtar inga orenheter. För Larsson, som för många andra konstnärer som arbetar med minimala uttrycksmedel, är det just disharmonierna som inte bara bidrar till skönhetsupplevelsen utan också på ett märkligt sätt avgör dess styrka. Det verkligt spännande med Larssons måleri är att även dessa viktiga orenheter är regelstyrda.

Det som gör att vi uppskattar till exempel en pianist mer än en annan är bland annat hans eller hennes förmåga att skapa dissonanser. Mozart ger oss partituret. Låter vi datorn spela blir det outhärdligt tråkigt. Om jag spelar uppstår smärtsamma missljud. Den professionelle musikern skapar de rätta disharmonierna, blåser liv i noterna. När vi fascineras av Larssons konstnärliga språk, hennes regler och regelföljande, fokuserar vi på "komponisten" men vi skall inte glömma att lyssna till "musikern".

En annan sak som fångar mitt intresse är hur Larsson väver sina målningar. Hur en väv, en väv av färg, läggs ovanpå en annan väv, en väv av linne. Bägge vävarna skapas med en handfull enkla regler. Men när linnevävens varp slås är resultatet förutsägbart och inte särskilt vackert. När Larsson väver sina färgtrådar är resultatet oförutsägbart och inte sällan häpnadsväckande vackert. Att det enkla regelföljandet kan ge överraskande och oförutsägbara resultat vet vi. Det kan vi matematiskt beskriva och förklara. Men hur det enkla regelföljandet, den gömda skriften, kan skapa skönhet, det är en öppen fråga.

Nils-Eric Sahlin

Web © Katja Larsson