Treacherous Elegance

When Sonja Larsson´s paintings take possession of a room the strangest things happen. This may seem contradictory in that her mode of address is restrained verging, indeed, on reticence. Nevertheless, her paintings create a sence of insecurity and things that recently seemed normal- the boundaries of the room, bearing and borne, scales and measurements- all appear with new meanings. One may naturally claim that this process of destabilization is fundamental to all artistic endeavour. Sometimes it is a result of violent attacs on our perseptive capacaties, literally causing the earth to shudder beneath our feet. With other artists it takes place in our minds where our expectation and preconceptions are savigely dealt with. A walk through the world of art is a walk among scented roses and raucous poses, starry frozen waters and treacherous seductions.

In the case of Sonja Larsson one thinks of the last two categories. The cool but insistent rhythm that radiates from her surfaces lures us like the song of the Sirens and before we become fully awere of what is happening we are standing on the fragile, starry ice, urgently seeking new marks to establish our bearing and solid ground so that we dont fall or drown. This experience can make us unsure of where we actually are and how we should behave; though it is not an unpleasant experience and it generates a considerable degree of curiosity. How did I end up in this galaxy, in this strangeness that-a moment ago-seemed so well defined and familiar?

The play of lines, both the arched ones and the straight ones, give rise to a musical movement that makes the lines indipendent of the surface on which they are drawn. It is in this constant changeability that the room dissolves: the placement and stability of the walls is no longer given but all is drawn into a liquid current. Whoever discerns and embraces this current is no longer firmly fixed at a specific point but is swept along by the visual music. The beholder is treated to a fine experience of poetry´s ability to alter both the march of time and the boundaries of the room without journeying further than is required to give one´s undivided attention to the work of art. In order to achieve all this, Sonja Larsson has developed a refined and subtle technique that makes the play of her lines look like rubber bands streched across the smooth surfaces. The traces of brushwork have been removed. She confronts the beholder with the paradox that denying the means and aims of painting nevertheless results in exquisite painting. Whith this approach to the craft of painting she can support herself on predecessors like Kasimir Malevich, Piero Manzoni and Yves Klein while contributing to this tradition something very personal of her own. Part of this tradition is letting the sensual stimuli approach zero as a reaction to the hyper-stimulation that the world increasingly offer us. The path into her paintings allows one to rely on one´s own ability to experience colour, form and rhythm without the volume being turned up to its peak level.

As is so often the case with strictly abstract painting, it is not just a matter of connecting with a modernist tradition but the abstraction lets us hear an echo of nature. These paintings are like the lattices that occur in various crystallization processes; but also like the "starry frozen waters" mentioned earlier. The expression comes fomthe novel Fromma mord (Pious murders) by Lars Ahlin. The ice, which is much too thin for safety, creates a starry pattern beneath their feet as people take great risks in order to survive. The image of the person walking out into the ice acts as a metaphor of the risks that are inherent in the artist´s profession. The traces of this risk-taking are evident in Sonja Larsson´s paintings. Her lines can criss-cross their way across the surface with such intricacy that one can discern neither the start nor the finish and then they can suddenly give voice to liberating rhythms and chords. Results like this do not come from following a plan developed in advance but they are the product of a process in which the artist has let herself become absorbed. The painting itself takes over the act of painting and the boundary between the movements of the artist´s body and what takes place on the canvas are erased; life becomes painting and painting life. It sounds so simple but is infact so very difficult. When one lets oneself be immersed in the process one has passed through all the established rules and conventions and has enterd into a form of relative freedom. Looking at these paintings can give rise to the same feeling that one has when listening to a jazz solo that leaves the melody behind it and creates a piece of intractable and living music within the music.

One can view Sonja Larsson´s painting in this way when they are hung in this rational and well-proportioned architecture. One´s immediate impression is that the paintings adapt to the room though on their own terms: that they create asymbiosis with the surrounding space and it´s material but, without having seen precisely these rooms, I shall risk claiming that the experience will soon give way to a mild but definite process of destabilization of the type that I have sought to describe above.

And so, once again, works of art find meaning not by blending into their surroundings but by confronting them. We are faced with a cool elegance that hides a treacherous trap in which it is highly stimulating to become ensnared.

Olle Granath

En försåtlig elegans

När Sonja Larssons målningar tar ett rum i besittning inträffar de mest oväntade saker. Detta må förefalla motsägelsefullt eftersom tilltalet är återhållet på, och ibland över, gränsen för det diskreta. Inte desto mindre skapar hennes målningar en osäkerhet om det som nyss föreföll självklart, rummets begränsningar, det bärande och det burna, skalor och mått, allt tycks få nya innebörder. Man kan naturligtvis hävda att denna destabiliseringsprocess är grundläggande för allt konstnärligt arbete. Inte sällan sker det med våldsamma attacker mot vår perceptionsförmåga som, rent bokstavligt, får marken att gunga under fötterna, i andra fall sker det på ett mentalt plan där våra förväntningar och förutfattade meningar får sig rejäla törnar. En vandring i konstens värld är en vandring bland rosor, rallarsvingar, stjärnande isar och försåtliga förförelser. När det gäller Sonja Larsson så är det närmast de båda sistnämnda kategorierna man kommer att tänka på. Som en sirensång uppfattar man den svala, men betvingande, rytm som utgår från hennes ytor och innan man riktigt vet hur det gått till står man på den bristande isen och söker nya orienteringspunkter och fast mark som gör att man slipper sjunka eller falla. Upplevelsen må skapa en osäkerhet om var man befinner sig och hur man skall bete sig, denna upplevelse är dock inte oangenäm och ger i sin tur upphov till en betydande nyfikenhet. Hur hamnade jag i denna galax och i detta tillstånd från något som alldeles nyss verkade så väl definierat och bekant?

Linjespelet, både det bågformade och det räta, ger upphov till en musikalisk rörelse som gör linjerna oberoende av underlaget. De lever sitt liv fritt i rummet ömsom framför och ömsom bakom det bemålade underlaget. Det är i denna ständiga föränderlighet som rummet löses upp, väggarnas placering och stabilitet är inte längre givna utan allt dras in i ett flöde. Den som uppfattar och tar till sig detta flöde står inte längre stadigt förankrad i en punkt utan låter sig sköljas med av den visuella musiken. Betraktaren får en fin upplevelse av poesins förmåga att förändra både tidens gång och rummets gränser utan att någon annan resa företas än den som utgörs av den skärpta uppmärksamheten inför verket.

För att uppnå detta resultat har Sonja Larsson utvecklat ett förfinat och subtilt hantverk som får hennes linjespel att se ut som om det var elastiska band som spänts över de släta ytorna. Spåren efter penselns arbete har arbetats bort. Hon ställer sin betraktare inför paradoxen att ett förnekande av måleriets medel och mål resulterar i ett utsökt måleri. Med detta förhållande till hantverket skriver hon in sig i en tradition där hon kan ta spjärn mot sådana föregångare som Kasimir Malevitj, Piero Manzoni och Yves Klein samtidigt som hon tillför denna tradition något som är hennes egna och mycket personliga bidrag. I den traditionen ingår också att låta sinnliga stimuli närma sig nollpunkten som en reaktion på den överstimulans som världen bjuder på i allt större utsträckning. Vägen in i hennes målningar tillåter att man bottnar i sin egen förmåga att uppfatta färg, form och rytm utan att volymen står på högsta styrka.

Som så ofta är fallet med sträng abstraktion i måleriet så är det inte enbart en anslutning till en modernistisk tradition utan genom abstraktionen hör man också ett eko av natur. Dessa målningar liknar de gitter som uppstår i olika sorters kristallisationsprocesser men också de "stjärnande isar" som redan nämnts i denna text. Uttrycket är hämtat från romanen Fromma mord av Lars Ahlin. Den alltför tunna isen brister under fötterna på människor som tar stora risker för sin överlevnads skull. Bilden av människorna som ger sig ut på isen blir en metafor för det risktagande som ryms i konstnärskapet. Sonja Larssons målningar bär tydliga spår av sådant risktagande. Hennes linjer kan sno och tvinna sig över ytan så att man varken finner in- eller utgång för att plötsligt klinga ut i befriande rytmer och ackord. Sådana resultat uppstår inte genom en på förhand uppgjord plan utan som resultatet av en process i vilken man låtit sig absorberas. Måleriet tar hand om den målande i stället för tvärtom, gränsen mellan den egna kroppens rörelser och det som sker på duken suddas ut – livet blir till måleri och måleriet liv. Det låter så enkelt men är i själva verket så svårt. När man ger sig hän har man tagit sig rakt igenom alla regelverk och konventioner och inträtt i en form av relativ frihet. Betraktandet av dessa målningar kan ge upphov till samma känsla som man får inför ett jazzsolo som lämnar melodislingan bakom sig och skapar ett stycke obändig och levande musik i musiken. På det sättet kan man också se Sonja Larssons målningar när de placeras in i denna rationella och välproportionerade arkitektur. Det första intrycket är att målningarna går rummen till mötes på deras egna villkor, att de upprättar en symbios med det omgivande rummet och dess material, men, utan att ha sett just dessa rum, vågar jag påstå att den upplevelsen snart får ge vika för den milda men bestämda destabiliseringsprocess som jag i det föregående försökt beskriva.

Så får konstverken än en gång sin mening, inte genom att smälta in i en miljö utan genom att konfrontera den. Vi ställs inför en sval elegans som rymmer ett försåt i vilket det är ytterst stimulerande att bli snärjd.

Olle Granath

Web © Katja Larsson